Inom mig pågår en ständigt bearbetning. Jag hatar att vara arg på mina barn, jag hatar att jag blir arg på mina barn och jag hatar mig själv lite efteråt. Jag vet precis vad jag ska göra för att be om förlåtelse till mina barn, jag vet att det inte är fel av mig att bli arg. Det är nyttigt för barnen att se att mamma blir arg ibland, och sen blir glad igen. Att mamma kan göra fel och säga förlåt. Det stärker dem i sin utveckling, det är jag helt säker på.
Men efteråt, när jag sagt förlåt och barnen är glada igen. När min ilska lagt sig och barnen godtagit min ursäkt. När barnen leker vidare, när barnen går vidare. Då. Jag vet inte var jag ska ta vägen i min ilska och besvikelse över mig själv. Det var i morse jag blev arg för en struntsak, men jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa att jag blir så arg på dem jag älskar allra mest. Att jag skäller på barnen. Så nu står jag vid datorn och gråter. Lyssnar på mina fina, underbara töser som leker tillsammans. Tänker på min vackra son som sover i vagnen. Sover tryggt och lugnt. Tänker på min andra vackra son som lever i mitt hjärta. Gråter lite till.
Jag måste lära mig att förlåta mig själv. Om barnen kan förlåta mig måste jag kunna det. Men jag är så rädd för att göra fel, jag är så rädd för att göra mina barn otrygga och rädda. Mina barn är alltid värda det bästa, och ibland, små korta stunder är jag inte bäst. Det är smärtsamt och känns som ett misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar