När jag var gravid första gången var jag riktigt lycklig. Sen fick vi missfall och jag kände mig snuvad på så mycket. När vi ett år senare äntligen blev med barn på nytt hade jag svårt att våga känna mig lycklig. Men efter de första 12 veckorna och ett ultraljud som såg bra ut så vågade jag känna lycka igen.
Sen kom Nils. Sen dog Nils.
Det är inte alls konstigt att jag inte vågat känna lycka sedan dess, det är inte det minsta svårt att förstå min rädsla. Jag har känt mig glad, men inte använt ordet lycklig. Men så gick Siri och jag på promenad i dag, det var hög och frisk luft, solen sken och värmde. Siri sov sött och jag tittade på henne när jag promenerade på grusvägarna här hemikring. Och jag kände att jag var lyc... Nej!
Men jo. Jag är lycklig. Om allt skulle ta slut nu, om Siri eller jag skulle dö så vill jag i alla fall ha vågat känna mig lycklig under tiden. Så jag är inte bara sorgsen, ledsen och glad på en och samma gång. Jag är också lycklig.
