Hon dog i går, min mormor. Jag hade hennes vackra ansikte i mina händer och hon tittade upp. Hon såg mig inte i ögonen, jag tror inte hon såg alls. Men hon tittade upp. Hon kände att jag var där. Jag höll hennes förlamade hand i min och hon kände det. Jag kände det. Jag kände henne. Och hon dog precis så. Med sin dotter i den ena handen och mig i den andra.
Mormor. Hon som kokade fläskkotletter i smör. Hon som lät oss gräva i sandlådan med vanliga köksskedar. Hon som provsmakade lösgodiset innan hon bestämde sig.
Mormor som alltid kämpat. Alltid funnits för andra. Alltid ställt upp och alltid behövts.
Barnen och jag åkte till henne i dag för att de skulle få se henne en sista gång. Vi tände ljus och sjöng en sång. Allt var lugnt. Allt var stilla.
