Jag fick just ett utbrott. På barnen, på mig och på alltihop. Vi åt mellis. Jag hade kokat varm choklad. Den här. Nej, den smakar inte som "vanlig" varm choklad och jag accepterar att barnen inte älskar den. Men jag accepterar inte att de skriker för att de inte får marshmallows i den. Och nej, jag accepterar inte att man gnäller över att man inte får cashewnötter i stället för müsli i yoghurten. Och nej, jag gillar inte att man sitter och leker med maten. Jag gillar ordning och reda vid matbordet. Så när sexåringen (snart sju, faktiskt) doppar fingrarna i yoghurten och fyraåringen nästan skriker för att han inte får marshmallows och femåringen tjurigt meddelar att hon inte tänker dricka chokladen blir jag ledsen. Och denna gång arg. Jag skrek. Jag gick ut i tvättstugan och skrek. Nej, det är inte okej, men det var inte det sämsta jag kunde gjort.
Jag blir så frustrerad över överkonsumtionen vi lever i. Det är inte barnens fel att de gnäller, det är ju mitt! Det är ju jag som har sett till att vi har skåpen fulla av mat och det är jag som ofta erbjuder många olika saker till mellis. Det är också jag som valt att vi ska äta mer vegetariskt och sockerfritt och barnen är ju inte alltid bekant med smakerna.
Detta hänger också ihop med antalet leksaker och prylar vi har hemma, samt med att alla barnen har varsin garderob full med kläder. Valmöjligheterna är så många att det rinner över.
FAN. GAAAAAAAAAH!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar