I går var det min tur. Jag hälsade bara med en nick och i dag har hon nog glömt att jag var där. Men i går var det verkligt, i går var hon lika närvarande som jag. Jag såg att hon njöt när vi sjöng Hosianna tillsammans. Jag njöt också, men jag vet inte om hon såg. Jag fick nypa mig hårt i handen för att inte börja gråta, jag tror inte hon uppfattade tåren som blev till i min ögonvrå.

Det hände i går. I dag är en vanlig dag för mig och jag nyper mig i handen av minnet. I dag är en vanlig dag för henne. Ungefär nu äter hon frukost.

(Jonas, om du läser det här så tror jag du förstår.)