Höstdimma över staden och måndagsdimma över mig. Trött, uttråkad och törstig. Och gnällig.

I går räfsade vi löv och i morse såg det nästan lika dant ut på gräsmattan utanför igen.

Snart är det fredag och på söndag ska jag räfsa löv.

Solen skiner i ett frostigt Linköping. Livet ler mot mig och jag smilar så gott jag kan tillbaka.

Jag fyllde år i lördags, ett år mer än förra året.

I dag är dag fyra på mitt nya år. Det här ska bli det bästa året i mitt liv.

Jag minns den dagen då jag insåg att min barndom tagit slut. Det var på mellanstadiet, vi hade Beaprov med Gilba. En läsövning handlade om en fe. Jag förstod inte vad en fe var.

Ordet "la" som jag bland annat använde i går (.."gick och la oss"...) ska jag skriva om i dag. Det är ett kort ord som kan uttalas på två eller flera sätt. Om man säger "la" som i Do Re Mi Fa So La... blir livet lite roligare.

Testa själv.

Jag gick och la mig sent i går.

Eller.

Jag gick och La mig sent i går.

Visst är det roligare nu?!

*fniss*

Som envisa myggor biter vi oss fast. Vi skyndade in i detta, och nu vill vi stanna. Vi vet att det är omöjligt. Vi vet att det är ofrånkomligt. Men vi biter oss kvar så gott det går. Klockan klämtar för slutet.

I fredags gick vi och la oss vid nio, som hade vi bråttom till helgen. Men nu är det sen söndag kväll och vi vill inte sova. Vill inte att helgen redan ska vara över. Vill hålla oss kvar. Snart är det måndag. Ofrånkomligt, obarmhärtigt, ohemult.

Nä, jag vet inte vad jag ska skriva. Känner mig tom. Inte busig och sprallig som brukligt en fredag. Jag är trött och sliten, vill hem och krama Rikard, krypa intill hans varma kropp och bara finnas till.

Samtidigt är jag full. Av kärlek, känslor och liv.

I dag är det fredag och jag längtar hem. Något har hänt med mig, jag längtar inte längre bort när jag mår dåligt, jag längtar hem.

Vissa kanske tycker att jag glider omkring i mitt liv på en räkmacka. Kanske är det sant, men jag har själv fiskat varje räka, en och en. Jag har gjort min egen majonnäs och noga valt ut äggen, slagits med hönorna för att få dem, och odlat gurkan och citronen själv. Brödet har jag bakat på eget vete som jag för hand krossat till mjöl.

Kort och gott har jag skapat min räkmacka alldeles själv. Och jag har slitit som fan för den.

Lite av tjusningen med livet är att det pågår under en begränsad tid. Jag har börjat inse det mer och mer.

Jag gillar att åka karuseller, älskar hur det kittlar i magen. Nöjesfält är helkul med onyttig mat, godis, glass, lotter, bilspel och karuseller som sagt. Framåt eftermiddagen börjar jag dock känna mig nöjd och mätt på allt gott. Så lite av tjusningen med att vara på nöjesfält är vetskapen att det är för en dag.

Fler exempel går att dra, men jag antar att jag gjort mig förstådd. Hur som helst hoppas jag att jag känner mig nöjd med livet när jag dör, att jag känner att jag levt färdigt. Att jag inte vill tillbaka nästa dag, utan kan vänta ett år tills det är dags för karusellerna igen.

Varje ålder har sin tjusning, jag börjar upptäcka tjusningen i att vara närmre 30 än 20. Och jag vet att dessa dagar aldrig kommer tillbaka.

Så liten jag är - jag, en människa på jorden.

I dag har vi tagit farväl av farfar. I kyrkan kände jag att jag är rikast i välden där jag satt bredvid världens bästa man och världens bästa syster.

Rykten om min död...

...florerar inte.

Trodde nästan det när jag inte skrivit på flera dagar.