Jag bär på död och liv, för mig är det inte konstigt. Framtiden dog den 12 maj 2008 och maken och jag fick skapa allt från början igen. Bygga upp hela livet med byggstenar från döden. Därför oroar jag mig. Därför ligger jag sömnlös vissa nätter. Men därför orkar jag också vara tillräcklig.
Ur dödens stenar bygger man det starkaste, i alla fall när man tillsätter lika delar framtidstro, hopp och kärlek.
Såklart jag oroar mig. 24 veckor gamla barn ska inte födas, och vår bebis ligger långt ner i mitt bäcken och trycker på. Emellanåt har jag kraftiga sammandragningar. Emellanåt känns det som att kroppen kommer ge vika och redan föda vårt femte barn. Men det är minst 12 veckor för tidigt.
Såklart jag oroar mig. Sorgen efter Nils är så vansinnigt tung och det funkar inte att förlora ett barn. Det funkar inte att förlora ett barn till.
Men jag har också tre friska, underbara barn. De är mitt allt, och för dem orkar jag allt! Och när de är vakna finns inte plats för oron, rädslan och bekymren. När de är vakna finns nästan bara kärlek.
Men nu sover barnen och jag är rädd. Jag bekymrar mig och jag känner mig orolig. Lilla bebis, stanna! Jag är din kuvös i tre månader till.
