Möte med människor. En del bittra, en del glada, några likgiltiga. Ett fåtal drar ner sinnesstämningen på övriga.
"Hur mår du?" undrar jag.
"Jodå" blir svaret. Med en suck, en djup suck.
"Vad är det som får dig att tro att dina problem är större än alla andras, så att du måste vara och svara så?", vill jag bara skrika.
Och jag skriker, så högt så det nästan hörs.
Mm, jag har skrivit om det innan. Se 23 augusti.
SvaraRaderaMin morfar var hypokondriker, och just frågan "Hur är läget?" fick man akta sig noga för att inte ställa. För då berättade han hur han höll på att dö för att allt var åt helvete.
SvaraRaderaTur att du inte frågat mig idag... ;-)
SvaraRadera