Lillebror

Jag ammar, alltså lever jag! 

Det ligger en liten, liten pojke på min arm. Han har en sond i sin vänstra näsborre, han har några nålstick i sina små händer och han har lite hår på sitt huvud. Han äter. Genom sonden sprutar jag in de livsviktiga dropparna. Sonden är som en förlängd navelsträng. 

I några dagar låg vi på sjukhuset. I välbekanta korridorer gick jag svimfärdig och helt utan energi från förlossningen till ett rum dit du redan flyttats. 

Men där, ungefär, slutar likheterna. Då var det april och maj 2008. Nu är det november och 2011. Då var det mitt första barn som matades, nu är jag mamma till fyra. 

Och nu sitter jag i mörkret och ammar. Jag lever. Men viktigast av allt - du lever!