"It will be great" sa han. "It's calm and perfect!"

Förväntansfulla och glada gav vi oss iväg, solen brände på vaderna och mina bara axlar. Ut, förbi de stora båtarna, ut och förbi stenpiren. Mannen påminde oss om Birger och vi skrattade lite åt honom. Långt och långsamt åkte vi. "Såna hära båtar brukar ju kunna gå fort" tänkte jag, men vi åkte sakta och solen stekte. Vi drack vatten och kisade busigt mot varandra, jag hade min nya hatt.

"Here is perfect place".

Tiden förflöt, vi fick inget. Förväntan byttes mot rastlöshet och sjösjuka. "Nu är det bara en halvtimma kvar, va?" sa Rikard.

Sakta åkte vi tillbaks mot marinan i solnedgången.

Om man inte får någon fisk, vet man då att man har fiskat?