Välkommen oktober. Nu är det höst, lite mer höst än det var igår. Det är så stilla utanför fönstret, en koltrast går över gräsmattan, de gula löven är stilla, de röda rör sig lite. Jag ser korna på avstånd.

Och på tal om avstånd... Jag betraktar livet på avstånd, orkar inte delta. Mitt liv är stilla, men under ytan blåser alla löven - gula som röda - storm. Under ytan är det kaos. Under ytan finns inget lugn.

Man kan dämpa sorg med godis. Men det är inte så troligt att man mår bättre efteråt.

"Buhu, småbarnsåren är så jobbiga"
"Jag önskar nån kunde berättat att det är så tungt när barnen är små"
"Mina barn sover inte om nätterna, det är så himla jobbigt"
...osv

Jag hör och läser sånt lite överallt. Men hörrni, uppskatta era barn och det ni har, det är en del av att ha dem att gå igenom det där. Och vad är alternativet? Och vad trodde ni egentligen? Ni kunde valt att inte skaffa barn.

Jag kan lova att ni inte vill byta med mig.

Be prepared to be surprised
Better be prepared to be surprised
You got to be prepared to be surprised
It's all I know

Chalotte. Du är bäst.

Jag bloggar inte särskilt frekvent här, men jag är inte motiverad. Vad ska jag skriva?

"I går var det söndag och när jag vaknade kände jag att livet inte är värt att leva. Vi hade min familj på lunch och när de åkt hem somnade jag i soffan. I dag är det måndag och när jag vaknade kände jag att livet inte är värt att leva. Nu sitter jag i soffan och tittar på OS. Funderar på att sova lite."

Nä, när livet suger finns inte mycket att skriv om.

"I nöd och lust" lovade vi att älska varandra. När kommer lust? Jag hoppas vår nöd prövats färdigt.

Grattis till oss, i dag firar vi ett år som gifta. Jag hoppas detta blir vår sämsta bröllopsdag ever.

Då brann det till. Då blev jag arg. Då blev jag ledsen i all sorg.

Fy fan för er, fy fan för att göra min sons bortgång till business.

Då brann det till. Då blev jag arg. Och jag stod för min åsikt.