Höstdimma över staden och måndagsdimma över mig. Trött, uttråkad och törstig. Och gnällig.

I går räfsade vi löv och i morse såg det nästan lika dant ut på gräsmattan utanför igen.

Snart är det fredag och på söndag ska jag räfsa löv.

Solen skiner i ett frostigt Linköping. Livet ler mot mig och jag smilar så gott jag kan tillbaka.

Jag fyllde år i lördags, ett år mer än förra året.

I dag är dag fyra på mitt nya år. Det här ska bli det bästa året i mitt liv.

Jag minns den dagen då jag insåg att min barndom tagit slut. Det var på mellanstadiet, vi hade Beaprov med Gilba. En läsövning handlade om en fe. Jag förstod inte vad en fe var.

Ordet "la" som jag bland annat använde i går (.."gick och la oss"...) ska jag skriva om i dag. Det är ett kort ord som kan uttalas på två eller flera sätt. Om man säger "la" som i Do Re Mi Fa So La... blir livet lite roligare.

Testa själv.

Jag gick och la mig sent i går.

Eller.

Jag gick och La mig sent i går.

Visst är det roligare nu?!

*fniss*

Som envisa myggor biter vi oss fast. Vi skyndade in i detta, och nu vill vi stanna. Vi vet att det är omöjligt. Vi vet att det är ofrånkomligt. Men vi biter oss kvar så gott det går. Klockan klämtar för slutet.

I fredags gick vi och la oss vid nio, som hade vi bråttom till helgen. Men nu är det sen söndag kväll och vi vill inte sova. Vill inte att helgen redan ska vara över. Vill hålla oss kvar. Snart är det måndag. Ofrånkomligt, obarmhärtigt, ohemult.