Han - en man som höll sina löften, som svek men återvände. Kämpade och vann, men ändå förlorade. Kärleksfull och omtänksam, egoistisk, hård och timid.

Jag minns honom med värme, glädje, smärta och kärlek. I dag är det åtta år sedan han dog.

Drömmar i rosenrött och vakna upp till en än vackrare verklighet.

Med risk för att verka schizofren vill jag i dag meddela att jag är på strålande humör och är glad att jag har förmånen att få umgås med mig själv. Hela dagen.

Ridån har gått ner, men jag står kvar och väntar på att det ska komma mer. Alla artister och hela publiken har gått. Teknikern har släckt ner, men jag står kvar och väntar. Applåderar lite förstrött emellanåt, för det kanske kommer någon tillbaka, någon som vill lite mer. Det kanske finns lite mer att suga ur föreställningen så jag applåderar och väntar tappert, men det förblir mörkt och tyst.

Showen är över, jag vill inte tro att det är sant. Jag klamrar mig fast, greppar efter illusionära halmstrån. Försöker jubla, men jublet övergår i snyftningar för jag börjar inse att det är slut nu. Slut på riktigt.

Jag är ensam kvar. Ensam i mörkret. Snyftar. Är så upptagen med att vara ledsen att jag nästan inte känner att någon håller mig i handen. Jag vänder mig om och ser Honom. Och Henne, och de andra.

Lycka är ett val. Det är ensamhet också.

Oh, nej! Jag måste fylla på min lista över saker som inte är som jag trodde. (Se även 13 maj)

4. Bambi är en hjort. Inte ett rådjur.

Måndag och träningsvärk.

Nyss sken solen och jag tänkte att "Nu, nu jävlar! Nu ska här levas."

Jag är på så rysligt dåligt humör nu så jag vill inte umgås med mig själv.