Svaghet och dumhet. Går det hand i hand? Är jag svag? Är jag dum? Lite av varje tror jag.

Dumsvag går jag i livet och lever. Busar och gråter, fnittrar och är lycklig.

Du kommer in i mig, tränger dig in, penetrerar. Jag känner mig konstigt nog ensam. Ensam och upprymd. Uppfylld av dig. Känner hur du smakar. Njuter.

Fastän jag varit med om detta massvis av gånger känns det som att just denna är den första. Lite osäker blickar jag ut över landskapet, kisar mot solen och låter ännu ett andetag av den tidiga sommarluften tränga in i min näsa och vidare ner i mina lungor.

När längtan tar för stor plats kan själva livet komma i kläm.

Jag mötte döden igår. I en hage. Inga djur var där, men tro inte att det inte finns liv i hagen. Gräset spirade och träden stod i full blom. Vackert är ett klent ord i sammanhanget.

Mitt i allt det fina mötte jag döden. En ek som släppt sina grenar. En stor och mäktig ek, så gammal att endast Gud och eken själv vet hur gammal den var. Eller visste. Nu är den död. Mitt i det vackraste vackra stod döden.

Du är inte klok, sa han.

Jag är helt galen, tänkte jag. Men jag borde tänkt att jag var i gott sällskap.

Tisdagen den 1 maj 2007

Se mig! Snälla se mig! Bekräfta mig! Förvirrad irrar jag omkring. Måste bli sedd, måste göra något för att bli uppmärksammad. Snälla, snälla se mig.

Söndagen den 29 april 2007 (fortfarande)

Varför ska jag ha så bråttom hela tiden? Jag har ju hela livet på mig, än finns mycket tid kvar.

Tid att fela och ställa saker tillrätta igen.